Att beskriva människan

Proseminarium HT 1996

© Björn Törnroth

Charles Taylor: Identitet, frihet och gemenskap. Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg 1995. Artikeln självtolkande djur. Samtliga sidhänvisningar görs till denna text inom parentes.

Vad är en människa? Denna simpla fråga, som visar sig så oerhört svår, måste behandlas för att förstå Charles Taylors politiska filosofi. Nyckeln till människans värld är att vi upplever saker och ting på ett visst sätt och att vi tolkar dessa upplevelser och att vi har ett språk för att beskriva dem. Orden beskriver hur vi upplever och uppfattar vår omgivning och hur vi känner oss. Vi inte bara känner oss på ett visst sätt, vi säger att vi gör det åt andra, kanske frågar om de känner likadant och försöker förstå vad det är vi känner. Vi försöker finna de rätta orden och därmed sätta vår känsla i ett samband, se på situationen. Vi söker sympati och förståelse hos andra och vi ger det också åt andra i ett ömsesidigt givande och tagande. Vår förståelse av det vi upplever klarnar i och med att vi talar om det och man kan också säga att det även formar vår upplevelse. Denna process pågår ständigt i det mänskliga livet därför att vi uppfattar våra känslor i förhållande till våra önskningar och mål och för att vi rangordnar saker och ting. Vi ser vissa saker som viktigare än andra, och därför iakttar vi även det vi själva känner och värderar detta som bra eller dåligt. Det är inte så att vi väljer att tolka oss själva, utan allt detta är en fundamental del av att vara människa, inte ett valfritt tillägg.

Till att börja med måste vi slå fast att många av våra känslor är sådana att de har ett objekt. Vidare innebär denna upplevelse av objektet att vi uttrycker ett omdöme om det. När vi känner rädsla betyder det att vi upplever en situation som hotfull; vi kan komma till skada på ett eller annat sätt. Den naturliga reaktionen på detta är att försöka komma bort från situationen. En robot, dvs. en datorstyrd maskin, kunde programmeras till att identifiera hotfulla situationer och då vidta åtgärder för att undvika detta hot. Man kan säga att vi är programmerade på samma sätt; till att upptäcka och identifiera ett hot och undvika det. Men var kommer själva rädslan in i detta resonemang? Vi kan inte programmera en robot att känna rädsla, endast till att uppvisa samma beteende som vi när vi blir rädda. Roboten kan aldrig uppleva en situation; den kan endast reagera på den enligt sitt program. Man kan påstå att våra instinkter är sådana program, men det förklarar inte upplevelsen. Om det skulle räcka med en programsnutt i oss för att klara oss ifrån faror, vilket på sätt och vis verkar vara rädslans uppgift, vad behöver vi då själva rädslan till? Den frågan förbli obesvarad eftersom den går utanför det jag vill illustrera med detta exempel. Taylor talar om känslan som det affektiva, känslomässiga, sättet att bli medveten om en situation på. Det verkar rimligt att dela upp vår subjektiva situationsmedvetenhet i en intellektuell och en emotionell syn. Vi kan intellektuellt sluta oss till att en situation är farlig genom att se på den och dra vissa slutsatser, vilket grovt sätt kunde jämföras med robotens program, men vi gör de facto nånting mer; vi blir rädda. Vi har då både intellektuellt och emotionellt blivit medvetna om att vi är i fara. Det känns här berättigat att fråga sig varför dela upp vår situationsmedvetenhet i en intellektuell och en känslomässig del eftersom vi inte normalt tänker oss en sådan uppdelning utan upplever dem som en enhet. I själva verket kan vi dela upp en situationsbedömning i tre separata delar. Som exempel kan vi ta en farlig situation: Den består av:

  1. Det objektiva faktum att en situation är hotfull.
  2. Subjektets uppfattande av någonting som farligt.
  3. Subjektets upplevelse av rädsla.

Det finns åtminstone en anledning för denna uppdelning och det är att vi i vissa situationer upplever fel känslor. Vi kan t.ex. känna oss hotade utan orsak. Vi gör då en intellektuell bedömning av situationen och försöker hitta objektet för vår rädsla. När vi misslyckas med detta drar vi slutsatsen att vår emotionella bedömning är irrationell.

Denna rädsla innebär att situationen har en betydelse för mig, att den är viktig för mig på något sätt. Inte på det sättet som en situation rent faktiskt är betydelsefull p.g.a. att den är farlig och därför påverkar eller borde påverka mig, utan på det sättet att jag uppfattar och upplever den som viktig för mig. Vi kan objektivt säga att den vrålande motorsågen är farlig för den fina bilen för att den faktiskt är det. Det betyder inte att bilen skulle uppleva motorsågen som farlig och bli rädd. Om motorsågen däremot skulle vändas mot vår person skulle vi till den objektiva farligheten, som även gällde bilen, lägga till den subjektiva upplevelsen av situationen som farlig, någonting som definitivt inte gäller bilen. Om vi nu överför detta till den 'objektiva' vetenskapsmannens beskrivning ser vi omedelbart att en beskrivning av en människas situation i termer som objektivt farlig för vår person saknar det specifikt mänskliga helt och hållet.

När vi upplever en situation på ett visst sätt godtar vi inte vår känsla utan vidare, utan vi bedömer alltså även huruvida vår upplevelse är korrekt. För att illustrera detta duger inte längre exemplet med rädsla, utan vi tar känslan av skam. Huruvida en situation är hotfull eller inte kan avgöras rent objektivt, men det är betydligt svårare att göra en objektiv bedömning av huruvida en situation är skamlig eller inte. En situations skamlighet är bunden förutom till kulturella normer även till ens personliga uppfattning av sig själv som ett objekt bland andra människor. Det kan alltså per definition inte finnas en 'objektiv' bedömning av om en situation är skamlig eller inte. Låt oss säga att vi nu upplever en stark känsla av skam för till synes en struntsak. Om vi inte frågade efter orsaken till skamkänslan, emotionens objekt, skulle vi fortsätta att ha denna känsla och det skulle inte vara någonting mer med det. Men det gör vi inte, utan vi gör en bedömning av situationen, vi funderar över det hela och kommer fram till att orsaken faktiskt var en struntsak och i och med detta har vår förståelse för upplevelsen fördjupats, inte nog med det; själva känslan har redefinierats och förändrats, det är inte längre samma känsla! Vi kan rentav upphöra att känna oss skamsna helt och hållet och till och med uppleva stolthet över samma sak som vi tidigare skämdes för (t.ex. en speciell dialekt). Allt detta reflekterar det faktum att vi ständigt tolkar våra känslor. Denna process är fundamental för människan och för att den skall vara möjlig krävs ett språk. När vi talar om våra känslor och upplevelser använder vi ord som definieras genom vår användning och som samtidigt definierar våra känslor. Alla vet vi hur det är att känna någonting som vi inte kan beskriva; vi letar efter ord för det, vi frågar andra efter vad det är, vi försöker beskriva det med liknelser och när vi äntligen hittar det rätta ordet är det en stor lättnad. Det är ju som om vi inte visste vad det är vi känner förrän vi hittat det rätta ordet. Hur vore detta möjligt utan ett språk?

Taylor vill visa att människan är en varelse som inte kan förstås genom att man ser på henne reduktivt, dvs. genom att man spjälkar upp henne i mindre delar och studerar dessa. Detta sätt att se på saker är det traditionella vetenskapliga sättet som föreskriver klarhet och objektivitet. Grunden till detta synsättet lades när man delade upp egenskaperna hos tingen i primära och sekundära egenskaper. De primära egenskaperna placerades i objektet i sig självt och var oberoende av subjektets betraktelse, exempelvis massa och form. De sekundära egenskaperna placerades i subjektet, exempelvis färg och smak. En objektiv beskrivning skulle endast ta med de primära egenskaperna. Önskan att beskriva saker objektivt föder en motvilja att acceptera 'lösa' beskrivningar och framförallt subjektiva sådana. När man då vill beskriva människan på detta 'exakta' sätt resulterar det i att man inte vill ha att göra med känslor, eftersom de är subjektiva och därför inte kan beskrivas objektivt, och därför försöker man hitta ett 'naturvetenskapligt' sätt att beskriva känslor. Man försöker hitta fysiska händelseförlopp i kroppen som skulle kunna förklara känslorna vi upplever. Då man upptäcker att en känsla motsvaras av en elektrisk urladdning i hjärnan säger man att denna urladdning är känslan: Då vi talar om känslan talar vi alltså egentligen om denna elektriska urladdning. Den fysiska händelsen är det egentliga, det primära, och upplevelsen, känslan, är det sekundära; en biprodukt som inte är väsentlig. Man reducerar alltså människan till kemi och fysik, genom att man tar bort själva upplevelsen av att vara människa. Taylor företräder en mer holistisk syn på människan som inte tillåter denna typ av reducering. Det lustiga är att han också reducerar, trots att han inte gör det på samma sätt. Ett sant holistiskt sätt att beskriva människan vore att inte tillåta någon som helst reducering och förenkling, dvs. att säga att man inte kan ta bort någonting från beskrivningen av människan utan att därmed förlora någonting väsentligt. Det här ter sig dock som en smula paradoxalt, eftersom en beskrivning inte låter sig göras utan ett visst mått av reduktion. Poängen som Taylor vill göra är emellertid den att vi inte borde reducera på det sätt som vi gör idag.

Vad är då väsentligt? Med denna fråga har jag redan öppnat en kritik av Taylors resonemang, eftersom han inte tillräckligt tar upp frågan om vilket syfte vi har när vi gör en beskrivning och det faktum att detta syfte bestämmer vad som är väsentligt i vår beskrivning. En beskrivning innebär alltid en förenkling. Vad som är viktigt är att veta hur mycket vi kan ta bort av verkligheten, det vi beskriver, i varje given situation så att beskrivningen ändå blir tillräckligt bra för sitt ändamål. Ibland duger en mycket summarisk beskrivning av ett ting och ibland behövs det en mer ingående beskrivning av samma ting. Det vi söker är en ändamålsenlig beskrivning. Om jag i ett visst sammanhang måste förklara vad en människa är för en person som inte förstått ordet räcker det med att säga 'en varelse på två ben som pratar och skrattar' för att denne skall veta vad jag menar med en människa. Om jag däremot skulle vara tvungen att förklara vad en människa är för en utomjording skulle jag förmodligen tillbringa resten av mitt liv med att misslyckas med uppgiften. Vad jag skulle säga till slut skulle vara att 'tyvärr, herr utomjording, du måste vara en människa för att förstå vad en människa är'. Det här kan verka uppenbart, men det är det inte nödvändigtvis. En biolog #1 skulle förmodligen göra en utomordentlig beskrivning av vad människans kropp är och hur den fungerar och anse sig vara klar med uppgiften. Utomjordingen skulle då fråga 'men hur är det att vara människa?' varvid biologen skulle undra vad det har med saken att göra. Utomjordingens fråga skulle bero på att dennes syfte med att be om en beskrivning är att förstå människan, inte att göra saker och ting med människans kropp. När beskrivningen av någonting blir alltmer komplett närmar vi oss alltmer detta någonting i sig självt. Den enda fullständiga beskrivningen av ett föremål är att ta föremålet i sig självt. För att få den fullständiga beskrivningen av hur det är att vara jag måste man vara jag. Detta skulle vi ju inte längre kalla en beskrivning, eftersom vi inte förenklat, och en beskrivning är ett verktyg vi använder för att kunna hantera saker som annars skulle vara för komplicerade och otympliga. Poängen är att vi vill göra någonting med ett objekt. För detta syfte behöver vi en beskrivning av vårt objekt. Tar vi med för mycket blir beskrivningen ohanterlig och tar vi med för lite blir den oanvändbar. Om jag vill att en bilmekaniker skall reparera förgasaren i min bil behöver han inte veta att den är vit #2. Frågan är nu vilken grad av reduktion vi kan tillåta när vi beskriver och försöker förstå olika aspekter av vad det 'innebär' att vara människa. Charles Taylor säger är att det traditionella objektiva sättet att beskriva en människa inte är tillräckligt, att det fattas något väsentligt i detta sätt att beskriva människor för det bestämda syftet att förstå människan. Denna förståelse är viktig när man funderar över hur ett samhälle bör vara uppbyggt för att tillgodose människors behov och för att ge henne möjlighet att leva 'ett gott liv'.

Nu undrar jag om detta syfte verkligen är begripligt. Vad är det att förstå? Vad jag menar är att användningen av ordet förstå i sambandet 'att förstå vad det är att vara en människa' är problematiskt. Jag kan förstå ett ord, en symbol etc. och jag kan förstå vad någon säger och vad någon menar. Jag kan ha en 'djupare förståelse' för människors - och mina egna - handlingar och för historiska politiska samband. Men vad är det att förstå hur det är att vara en människa? Är det att känna som en människa, dvs. erhålla samma sinnesintryck? Knappast är det så enkelt. Jag tror att det Taylor menar när han använder uttrycket 'förstå en människa' är sättet på vilket vi upplever saker och ting. Hans användning av ordet förstå blir förvirrande delvis p.g.a. att det kanske vanligaste bruket av ordet förstå, i satser som 'du förstår inte hur det är', är i (den triviala) betydelsen 'du är inte jag'. Ett exempel är att en krigsveteran utbrister 'du förstår inte hur det är i ett krig' och då helt enkelt menar att jag inte var med i kriget, vilket i och för sig är sant men ganska trivialt. Att däremot påstå att jag inte kan förstå själva kriget för att jag inte var med är felaktigt, eftersom jag med historiens efterklokhet kan se en hel del samband och förmodligen förstå kriget bättre än de som faktiskt var med. #3

Jag tror att det ligger en dold betydelse i ordet förstå som betyder förstå fullständigt eller förstå allting som leder oss vilse. När vi förstår en annan människa gör vi detta endast delvis, som medmänniskor, inte komplett som vi kan förstå en maskins funktionsprinciper. Vi gör så gott vi kan; vi hyser sympati, empati, medlidande och vi försöker sätta oss in i den andras problem och se sambanden mellan dennes åsikter, rädslor, personhistoria och handlingar. Detta är att förstå en annan människa, att förstå vad det är att vara en människa och att förstå vad det innebär att vara en människa. Och jag tror att jag med frasen 'en annan människa' satt fingret på den springande punkten: Jag som människa kan förstå en annan människa eftersom vi delar ett gemensamt perspektiv. När jag undersöker en människa måste jag dela dennes perspektiv för att kunna förstå. För att vara entydig måste jag precisera detta perspektiv när jag talar om förståelse; jag förstår i egenskap av människa, utomjordingen förstår människan i egenskap av utomjording, dvs. så gott det går, dvs. inte som vi.

Det som delvis gör Taylors argumentering svår, är att han delar upp människan och förklarar dessa delar, trots att hans poäng är att detta egentligen inte låter sig göras. Jag skall försöka sammanfatta det hela. Vi upplever saker och ting på ett visst sätt. Vi gör en bedömning av om det vi upplever verkligen är berättigat. Eftersom vi ser en del saker som viktigare än andra gör vi en prioritering enligt vilken vi rangordnar våra egna känslor. För att kunna göra detta har vi att språk som definierar våra känslor. Att vi talar om våra uppfattningar påverkar dem i sin tur och därför vore denna artikulering otänkbar utan ett språk.

Hela denna process blir vansklig att förklara eftersom alla delar är knutna till varandra. Vårt sätt att beskriva en sak i taget (eftersom vi inte kan säga flera saker samtidigt), lurar oss att uppfatta en likadan ordning i det vi förklarar och att därmed skapa illusionen av ett orsak och verkan förhållande som inte finns. De saker som Taylor vill beskriva är alla sammanflätade och låter sig egentligen inte analyseras skilt för sig. Det är inte så att jag först uppfattar en sak och sedan tolkar den efter min prioritering, utan det faktum att jag prioriterar gör att jag uppfattar saken på ett annat sätt än om jag inte prioriterade. Det faktum att jag har ett språk med vilket jag kan resonera om mina känslor formar mina känslor från första början. Paradoxalt nog är det Taylor säger, är att det han själv gör är omöjligt - och jag anser att han har rätt!

Det hela får avslutas med ett citat av Taylor som jag tycker säger det viktigaste: "[V]år tolkning av oss själva och vår erfarenhet är konstituerande för det vi är". (s. 100)

Noter

  1. Detta är inte menat som någon som helst kritik av biologer eller andra naturvetenskapliga yrkesmänniskor. Jag använder mig endast av titlarna för att illustrera mina exempel.
  2. Detta är definitivt en förenklad beskrivning av den mosaik av smutsvitt och rostbrunt som täcker min bil. Det är även att tänja en hel del på betydelsen av ordet vit.
  3. Exemplen på förstå i meningen att vara är lånade av Charles Beardsmore ur hans föreläsning Other Minds i Åbo 1996.