Djurens rättigheter

Insändare, Hufvudstadsbladet 1998-02-26 av Björn Törnroth
Datum: 19 februari 1998
Copyright © Björn Törnroth 1998

Så bekvämt! Herrarna Rosing (Hbl 18.2.98) och Wahlström (19.2.98) har resonerat sig fram till att det de alltid gjort och ansett är det enda riktiga. Det är bara att gratulera.

Allt detta vetenskapliga rättfärdigande för att det är något speciellt med de högre djuren är suspekt när det kommer från upplysta personer. Då är det bättre med barnets motivering att djuret är gulligt, eftersom det säger som det är och inte försöker rättfärdiga känslor med vetenskaplighet. Människan sympatiserar mer med djur som står henne närmare genetiskt och mest med sig själv. Vi värnar också om de djur vi tycker om, finner sympatiska, vackra eller söta. Det är bara frågan om graden av sympati. Att vrida nacken av en fisk är helt i sin ordning, men att vrida nacken av en ekorre är hemskt för den är så söt. Den som umgåtts en längre tid med ett ‘lägre stående’ djur kommer troligen att finna det lika motbjudande att skada det som ett högre stående djur.

Att tala om egenvärde, värde i sig, är förvirrande. Det enda begripliga vore att man då menade ett livs värde för sig självt. Med det menar jag att jag sätter värde på mitt eget liv, inget annat. Rosing räknar upp ekonomiskt, emotionellt och estetiskt värde. Utöver dessa finns ett moraliskt betraktande, vilket jag antar är vad som oftast menas med egenvärde. Det går utöver de andra värdena. Det är att inte vara likgiltig inför sin omgivning. Ett exempel: Jag går i skogen och får syn på en spindel. Den har varken ekonomiskt, emotionellt eller estetiskt värde för mig. Ändå undviker jag att trampa på den, vilket jag gjort om jag varit likgiltig, eftersom den har ett moraliskt värde för mig. Jag anser att den i princip har rätt att leva, men den har inte någon sådan rätt. Om den skulle komma på mig skulle jag förmodligen hastigt döda den, men inte för att jag har rätt att göra det.

Vad menar Rosing med att egenvärdet inte kan graderas? Spindeln har för mig mindre egenvärde än en katt. Det krävs betydligt mer motivering för mig att döda en katt än en spindel. Poängen är att det i alla fall krävs en motivering; jag är inte likgiltig. Som Wahlström påpekar kan även människan placeras in i denna gradering. När man ser på nyheterna i TV får man faktiskt känslan att det inte alls krävs särskilt mycket motivering för att döda en människa. Egenvärde kan definieras som den respekt jag är benägen att visa något på bekostnad av mig själv. Hotar en mygga min nattsömn dödar jag den och hotar en människa mitt liv dödar jag denne också. Jag skulle däremot inte döda en människa för att den hotar min nattsömn, till alla grannars lättnad.

Det är inte moraliskt försvarbart att vara köttätare, men man är det ändå. Det finns inget som ger mig rätt att äta upp ett djur, men jag gör det ändå. Se där en paradox att leva med. Denna slutsats tror jag är den enda raka. Om man ger sig att fundera på dessa ting med ansatsen att få undan alla motsägelser kommer man fram till väldigt underliga slutsatser. Det sunda förnuftets filosofi kan nog ge goda beskrivningar av hur vi agerar och vad vi därmed anser, men att därmed hävda ett berättigande för det är riskabelt. Att den som är starkare kan slå in skallen på den som är svagare har inget med rätt att göra. Det är samma sak med människans utnyttjande av djur.

Diskursen kring djurens rättigheter, och vilka andra rättigheter som helst för den delen, är en moralisk diskussion. Det finns inga hårda fakta som kan tvinga den andra att ge upp sin ståndpunkt. Varken ett studium av hur vi gör eller vetenskapliga fakta kan fungera som avgörande argument. Det tyngsta i retorisk väg att slå någon i huvudet med är att påpeka ett inkonsekvent handlande.

Man kan säga att problemet är likgiltigheten för medmänniskan, för djuren eller för naturen. Jag tror att det är själva likgiltigheten i sig som är problemet. Likgiltigheten mot allt - mot skapelsen, om man så vill. Det är frågan om en helhetssyn, sättet att leva och verka i världen. Det är det som är skillnaden mellan en hänsynsfull och en likgiltig person.

Skriet från den filosofiska vildmarken? Med så bekväma slutsatser? Ha! Den som ger sig ut i vildmarken kommer inte helskinnad tillbaka. Gör man det har man färdats i en pansarvagn.

Trots den raljerande tonen sker detta inlägg i bästa välmening och med min fulla respekt för Rosing och Wahlström.

Björn Törnroth
bjorn.tornroth.net
bjorn ät tornroth dåt net