Tanken på framsteget

Den inrutade varelsen

Tanken på framsteget

Funderingar kring framsteget av Björn Törnroth

Första delen

På en liten blågrön planet lever en varelse som ser sin tillvaro som i en ruta, ungefär såhär:

Livet de lever är pilen som går från nedre vänstra hörnet upp mot övre högra hörnet. Den horisontala rörelsen är nödvändig för dem, det är tiden. Den vertikala rörelsen är deras strävan uppåt, till det bättre; framsteget.
Tiden har en yttre, faktisk del och en inre, upplevd del.
Den yttre, objektiva delen fortskrider med samma takt oavsett allt annat. Tidens urverk är själva existensen, som likt ett jättelikt timglas fäller sina sandkorn i förändringens form. Världen åldras, förändras - ständigt.
Den inre, subjektiva delen rör sig mera slingrande. Ibland står den stilla, när vi har tråkigt, och ibland flyger den fram, när vi har roligt. Ibland verkar den 'gå bakåt', när saker och ting blir sämre.
Utvecklingen har bara en del, den inre, upplevda. Eller åtminstone är den yttre delen förborgad för oss. Vi kan kalla den för den gudomliga synvinkeln.
Utvecklingens tanke bygger på vår bedömning av de förändringar som sker i tiden. Vi kan betrakta dem som bra eller dåliga.
Vi tänker i tiden. Tiden är för oss som ett landskap som breder ut sig omkring oss i vilken vi själva intar positionen som vi kallar för nuet.
Det är synen på vår tidsliga tillvaro som rumslig, som får oss att tro att vi kan resa i tiden. På samma sätt som vi kan ta oss till olika ställen i ett landskap tror vi att vi kan ta oss till olika ställen i tiden. Illusionen består i att vi tänker att framtiden och det förflutna skulle ha en konstant existens som platser man skulle kunna resa till.

Andra delen

Om vi frågar oss vilka framsteg som kan tänkas vara allmängiltiga, som alla människor skulle vara överens om, måste vi börja med att fråga oss vilka dessa alla är. Om alla är verkligen alla människor utan undantag av en enda kan vi givetvis inte hitta någonting som alla är överens om. Frågan är om vi inte med alla vill mena en kvalificerad majoritet, för att på det sättet kunna ringa in något slags allmänmänskligt tänkande. Vi behöver knappast tillåta någon större procents avvikelse från majoritetsbeslutet för att kunna bortse från de mest extrema individernas åsikter. En 100% uppslutning är omöjlig redan på grund av att det alltid finns en knäppstare i församlingen. En 99% uppslutning kommer redan att tillåta en del mycket grundläggande gemensamma mål att etableras. Och ju mindre den kvalificerade majoriteten måste vara desto fler gemensamma mål kan vi sluta oss till och desto mer detaljrika kan de bli. Förr eller senare kommer vi ner till en uppslutningsprocent som blir så låg att gränsdragningen för vad som kan anses vara rimligt blir hopplös. Vi närmar oss då en majoritetens diktatur.
Det är inte bara frågan om vad majoriteten vill, utan också om vad minoriteten inte vill.
En kulturs moraliska standard visar sig i hur den behandlar sina minoriteter.
För att kunna komma fram till de mest grundläggande gemensamma målen (de som vi kan enas om redan vid 99%) måste vi börja med att fråga oss vilka är de mest grundläggande saker som tryggar vår överlevnad. Det kanske mest grundläggande, eller kanske endast mest uppenbara, är näring. (Det är inte meningen att här ta upp alla faktorer, utan endast att hitta ett exempel. Den som är intresserad av en mer komplett utredning av våra grundläggande behov rekommenderar jag Simone Weil som läsning.)
Näring, eller energi, är ett grundläggande behov, utan vilket vår fortsatta existens vore omöjlig. Vi förbrukar energi och behöver en regelbunden tillförsel av näring i någon form. Den form som vi utnyttjar är föda. Det är då rimligt att säga att ett gemensamt mål för alla människor är en tryggad tillgång till mat. Här betyder inte ordet tryggad någonting mer än just tryggad. Det betyder inte lätt, gott, lunch klockan två, eller någonting sådant. En människa som måste arbeta hårt varje dag för sin dagliga föda har den likaväl tryggad så länge denne kan vara viss om att få den. Av detta följer, att varje förbättring som innebär ett steg mot detta mål oproblematiskt kan anses vara ett framsteg.
När man talar om överlevnad kan det vara skäl att skilja mellan artens överlevnad och individens överlevnad.
Artens överlevnad innebär inte någonting annat än att den inte dör ut. Detta säger mycket lite eller ingenting om de levnadsförhållanden artens individer tvingas leva i. Artens överlevnad som intresse är ett yttre intresse. För människan hamnar artens överlevnad i det abstrakta, gudomliga, perspektivet. Endast i en mycket extrem situation, som inför en global katastrof, kan det bli frågan om att diskutera vår egen överlevnad som art. Människan kan nog diskutera andra arters överlevnad, ifråga om utrotningshotade djur till exempel, men vårt intresse är då moraliskt, estetiskt - inte för den enskilda individen.
Individens överlevnad är det som angår varje varelse personligen. Individens överlevnad kräver redan mycket mer av omgivningen än artens överlevnad. Det krävs t.ex. mycket mer mat för att garantera individens överlevnad är för att garantera artens överlevnad.
När vi klarat av den rent faktiska överlevnaden, livet, är det dags att granska hur detta liv ter sig. Vi kan tala om grundläggande behov för att överleva och för att leva ett drägligt liv. Att leva ett drägligt liv behöver inte betyda mer än att man får sina mest grundläggande behov tillfredsställda. Det betyder inte bekvämlighet, lyx, parfym och sådant.
Varje individ strävar till att undvika smärta och obehag. Sjukdom innebär smärta och obehag. Därför kan man oproblematiskt kalla varje förändring som innebär minskat fysiskt och psykiskt lidande för ett framsteg. Men nu gäller det att vara på sin vakt, ty ett liv helt befriat från motgångar är inte heller bra. Hårt och tungt arbete behöver inte innebära ett lidande. Förbättrad sjukvård är alltså ett framsteg, men inte hur långt drivet som helst. Var man skall dra gränsen vet dock inte jag.
Det är här på sin plats att ta upp ett som jag tror grundläggande behov för människan: Strävan. Vi behöver ha någonting att sträva mot. Ett mål att sträva till och lagom motstånd att sträva emot. För mycket motstånd knäcks vi av och för lite motstånd gör livet trist. Detta behov kan inte utgöra ett mål i sig, utan är en av faktorerna som bestämmer vad vi kan betrakta som ett framsteg. En förbättring kan nämligen i och med detta vara ett framsteg till en viss gräns, men när den gränsen överskrids blir effekten negativ för oss. Om vårt liv, tack vare alla 'framsteg', blir för enkelt för oss, så att vi inte längre behöver sträva mot någonting, blir det till slut olidligt. Vi behöver ett visst motstånd i vårt liv för att vi skall må bra.
På detta sätt kan det hända att bedömningen av vad som är ett framsteg måste revideras enligt historiens insikter. Många av de tekninska innovationerna måste i det långa loppet granskas noggrannt huruvida de inte redan överskridit gränsen.

Bilaga: Moraliska undersökningar

Funderingar kring moralen som framsprungit ur diskussionen kring etiska framsteg. Denna text skall senare bli en separat text och detta är endast en grov skiss.

När vi studerar moralen närmare kommer vi att finna den relativ, inte absolut. Detta oavsett vi vill det eller ej. Hur vi än letar kommer vi inte att finna en moralisk princip som visar sig historiskt hållbar. Att inte döda, att ta hand om sin avkomma är moraliska principer som ser ut att vara sådana, men är det inte.
Moralen är ej konstant; den ändras. Eller är det endast det som omfattas av moralen som växlar? Hur vi behandlar någon visar huruvida vi utsträcker vår moraliska sfär till att omfatta denna någon eller inte.
Vi finner att vi inte dödar utan orsak. Icke heller djuren gör detta. Vi finner att vi håller vår avkomma vid liv. Även djur gör detta. Men anser vi djur moraliska?
Att inte döda utan orsak och att hålla sin avkomma vid liv är förutsättningar för artens fortlevnad.
Det är en enorm skillnad mellan att inte döda utan orsak och att inte döda. Det är en enorm skillnad mellan att hålla sin avkomma vid liv och att ta hand om sin avkomma. Vårt språkbruk förvirrar oss.
Att vi inte dödar utan orsak är inte en moralisk princip, det är hurudana vi är. Budordet du skall icke döda frågar inte efter orsak. Detta är viktigt.
Vi kan rucka på den moraliska regeln att inte döda om vår existens är hotad, det vill säga under vissa omständigheter. Är då moralen en lyx vi tillåter oss då vår existens är tryggad?
Att hålla sin avkomma vid liv till varje pris är ej en moralisk princip, det är hurudana vi är. Att ta hand om sin avkomma är något mycket mer än det. Vi kan tillfoga vår avkomma ohyggliga skador både fysiskt och psykiskt utan att den avlider. Inte ens idag tar vi hand om vår avkomma i jordens alla hörn.
Att inte döda betyder att vi ställer kriterier för vad som får räknas som en giltig orsak.
Det är en skillnad mellan att jag vill göra någonting ont men inte gör det och det att jag inte vill göra någonting ont. Om jag hejdar min impuls är det inte samma sak som om jag inte hade denna impuls överhuvudtaget. Men resultatet är det samma; att jag inte gör någonting. Hur skall du se skillnaden?
Är det jag som producerar mina impulser? Har jag ansvar för dem? Kan jag ställas till svars för dem? Vi är självklart ansvariga för våra handlingar och ickehandlingar. Men hur är det med våra tankar? Hur skulle åklagarsidans bevisföring se ut? "Mina damer och herrar, jag kommer nu att bevisa för eder, att den åklagade har tänkt en omoralisk tanke. Som bevis kommer jag att lägga fram…" - Vad?
Moral är inte de impulser vi får. Moral är vilka impulser vi översätter i handling.
Vi bedömer våra medmänniskor inte endast utifrån deras handlingar, utan vi försöker även förstå deras motiv. En vänlig människas goda handlingar reduceras till noll och intet, om vi vet att denne har själviska motiv. En omoralisk handling hos en annan bedöms förmildrande om vi kan påvisa att denne handlade i god tro eller var förvirrad.
Det är skillnad på att klandra någon för själviskhet eller för tanklöshet.
Moralen handlar inte om vår överlevnad, den handlar om hur vi skall leva tillsammans.
Saker och ting är inte moralfrågor; vi gör dem till moralfrågor.

Sammanfattning / slutsats

När vi vill definiera framsteg måste vi grundligt undersöka våra innersta ställningstaganden och preferenser. Frågan av hur djupt vi egentligen kan komma på detta område. Ganska snabbt tror jag att vi stöter på vårt medvetandes gränser som Kant definierat dem. Vad än det objektiva fallet är, kommer vi alltid att uppfatta skeenden i tid och rum. Vad som än sker kommer vi alltid att se, eller åtminstone leta efter en orsak och på samma sätt: Vad som än existerar kommer vi att finna ett syfte med det. Ta till exempel min grundförutsättning strävan till överlevnad i §12. Jag tror att allt liv vill fortsätta leva och jag tror att detta är en fundamental egenskap hos livet.

Bilagan med moraliska undersökningar finns med, eftersom vår moral är så ofrånkomligt sammanknuten med vilka mål vi väljer och kan acceptera, och det är ju stegen närmare målet vi satt upp som räknas som framsteg. Jag hade också här tänkt ta upp frågor kring etiska framsteg, men för att detta inte skall svälla ut över alla proportioner måste jag låta bli. Kort kan jag bara nämna förljande. Om ett moraliskt framsteg skall vara möjligt måste man ha som utgångspunkt att man kan påverka sin moral och att den inte är något en gång för alla givet som inte ändrar. Detta antagande tror jag inte att stöter på alltför stora invändningar. Sedan måste man ha en strävan som tillåter uppställandet av ett mål för sin moraliska förändring. Det moraliska framsteget sker i vad jag skulle vilja kalla för moraliska insikter. Vi förändrar alltså egentligen inte på vår moral som sådan (om vi nu kan betrakta moralen som ett ting) utan det vi gör är att vi utvidgar eller förändrar våra moraliska sfärer. Vi kan innefatta fler varelser än tidigare i den sfär av varelser som kräver hänsyn. Vi kan inte framkalla en sådan sfär från intet, så att säga. Den moraliska insikten handlar alltså om att vi inser att vi måste ändra på vårt beteende i hänsyn till våra uppfattningar om vad som är rätt och fel. Vi skapar inte då något nytt utan vi 'upptäcker' en ny sida i oss själva. Vi kan inse saker genom att dra konsekvenserna längre än tidigare, genom att bli uppmärksamma på motstridigheter i vårt handlande.

Detta arbete får för denna inlämningsuppgifts del lov att avslutas tämligen abrupt här. Här finns dock alltför många intressante och mycket fundamentala frågor rörande människans existens och karaktär för att jag skall kunna låta bli att fortsätta fundera på dem. Tack för denna gången, alltså, och fortsättning följer! (-Kanske…)