Moraliska smakfrågor

- Subjektivt och objektivt i moraliska sammanhang -

Hemtentamen i Etik VT 1997

© Björn Törnroth

Jag ämnar här undersöka hur vi använder orden subjektivt och objektivt i moraliska sammanhang och vad som kan förstås i olika situationer. Som utgångspunkt tar jag skillnaderna mellan vad vi kallar för smakfrågor och moralfrågor.

Det var en gång någon som sade åt mig, att det var samma sak att uttrycka ett tyckande i smak som att uttrycka ett tyckande i etik. Den enda skillnaden var i graden av vikt. Detta gjorde mig helt ställd. Tanken var för mig helt absurd och jag kunde därför inte omedelbart komma med några invändningar. Det skall jag göra nu. För mig ter sig saken solklar: Det enda lika i att tycka i smakfrågor och moralfrågor är att de kan uttryckas med orden 'jag tycker'.

Subjektet

Oavsett om jag tycker i smak eller etik, måste det vara jag som tycker. Det duger inte med att hänföra till någon allmän abstraktion i form av 'det anses' eller 'man anser'. Om inte det är just jag som tycker om vaniljglass kan jag överhuvudtaget inte hävda att vaniljglass är gott. Om jag sade att vaniljglass nog är gott men att jag inte tycker om det skulle jag nog bli en vidare förklaring skyldig. Vad jag kunde mena är det empiriska faktumet att väldigt många människor faktiskt tycker om vaniljglass och att jag därför drar slutsatsen att det på det sättet är gott. Men detta är ju alls icke en smakutsaga utan ett statistiskt resultat. Inte så övertygande. Jag drar nog slutsatsen att om jag skall hävda att vaniljglass är gott är det enda begripliga att jag tycker så. Denna smakpreferens kan alltså endast uttryckas av mig personligen. Även om det vore så att alla andra tyckte om vaniljglass måste jag själv vara av den åsikten för att kunna hävda den. Samma personliga engagemang krävs i moralfrågor. Jag kan endast rapportera om en etisk synpunkt jag inte själv omfattar. För att kunna hävda den, förfäkta den måste jag själv personligen omfatta detta synsätt. Det enda begripliga sättet att hävda en moralisk synpunkt jag inte själv omfattar vore att jag agerade djävulens advokat eller att jag är en hycklare. På så sätt måste både smakpreferenser och moraliska synpunkter uttryckas med subjektet 'jag' som utgångspunkt och detta är onekligen en likhet. På detta sätt kan man säga att moralfrågor, liksom smakfrågor, är subjektiva, men mer om det senare.

Smaksak vs moralsak

Ett exempel som ganska väl belyser skillnaden mellan moralfrågor och smakfrågor är vad vi gör när vi hänför en fråga till någondera sfären. Om man säger om en fråga som diskuteras 'det är en moralisk fråga' gör man någonting mycket konkret. Man placerar frågan i en specifik sfär där vissa operationer blir begripliga. Om man däremot säger 'det är en smakfråga' placerar man tematiken i en helt annan sfär. Poängen är att de frågor vi kan ställa inom dessa två olika sfärer är helt olika. Vissa operationer är begripliga endast i den ena sfären och andra operationer i den andra. Vi upplever moralfrågor som havande en helt annan tyngd än en smakfrågor. Det är faktiskt viktigt vad slags moraliska uppfattningar människorna omkring oss har. Om någon har en s.a.s. felaktig moralisk uppfattning blir vi uppbragta och indignerade på ett sätt som skulle te sig en smula komiskt om inte rentav suspekt i en smakfråga (mer om detta senare). När man klassar en fråga som en smaksak menar man också att det inte går att finna ett absolut faktum, att det kanske rentav inte lönar sig att diskutera saken längre.

Här kan jag inte låta bli att komma med en kommentar om det finländska diskussionsklimatet. Det synes mig som om 'det är en smaksak' är det sista som sägs i en diskussion. Efter det är det bara att packa ihop sina väskor och åka hem. Om jag skall vara lite elak verkar det rentav vara så att det som i verkligheten sägs är 'jag vill inte diskutera detta längre'. 'Man kan inte diskutera om smaksaker.' - Vad är det för strunt? Det är ju just om smaksaker man kan diskutera. Vad finns det att diskutera i en faktafråga? Det är antingen si eller så och så var det med det. Inget skoj alls. Visst ter det sig en smula poänglöst att gräla om smaksaker, men vad är väl mer uppfriskande än en högljudd diskussion runt några ölglas om kvällens film! Det var lite livsfilosofi, åter till filosofin.

Respekt för avvikande mening

En annan intressant poäng är graden av tolerans vi dels är villiga att ge och dels kan förvänta oss. Som civiliserade människor kan man respektera varandras olika smak, men det går knappelunda att respektera en avvikande moraluppfattning. Om jag anser det vara fel att döda små pudlar kan jag knappast acceptera att grannen håller på med dylikt sportskytte från sitt köksfönster. Men här finns en skillnad i grad av vikt. Vissa saker är helt enkelt allvarligare än andra. Det finns oacceptabla saker och 'blott' motbjudande saker. Vi blir (i allmänhet) mer upprörda om någon misshandlar en människa än en hund, om någon misshandlar en hund än ljuger, om någon ljuger än pinkar på gatan. Detta hur vi uppfattar allvarligheten i nämnda exempel kan givetvis variera, men samtliga saker skulle vi kalla mer eller mindre omoraliska handlingar som förtjänar att klandras och bör fördömas. Detta 'bör' är viktigt. Det är inte så att det står var och en fritt att fördöma omoraliska handlingar: Även det att man underlåter att fördöma en omoralisk handling är klandervärt. Nu är det sant att en del kan bli oerhört upprörda om man tycker deras favoriträtt smakar ormskit, men då vore det på sin plats att fråga dem varför de tar det så allvarligt. Poängen är att de blir förklaringen skyldig. Ett sätt att tackla situationen är att säga 'du tar ju saken som vore det en moralfråga'. Med det har man sagt ganska mycket om hur man själv ser på saken och vad man anser om den andres reaktion…

Klander

En viktig aspekt av vårt moraliska leverne är att vi förstår vad klander är för någonting. Detta vore otänkbart utan en moraluppfattning hos både den som klandrar och den som klandras. Det vi gör när vi klandrar är ett slags gränsdragning. Detta är tillåtet och detta icke. Jag skulle vilja säga att denna gränsdragning har två funktioner. För det första är det att uppmärksamma någon på att den gått över en gräns som finns. Det är en koll mot verkligheten, inte olik att kolla upp ett externt faktum. Denna funktion arbetar mot ett yttre 'objektivt' ting. För det andra är det en stipulativ verksamhet. Man skapar en ny gräns. Det har med moralens subjektivitet att göra. I och med att man klandrar klargör man också för sig själv var ens egna gränser går. Det kan faktiskt vara som att upptäcka någonting. Man råkar ut för en 'ny' förolämpning och det tar tid att inse exakt vad som är fel. Det kan också vara ett skapande. Man besluter sig för att 'detta tänker jag inte tolerera'. Då har man åstadkommit någonting nytt. Man har ändrat lite på moralens skepnad.

En skillnad i vad vi kan anse rimligt i moralfrågans respektive smakfrågans sfär, är när vi kan klandra varandra. 'Fy dig för att du tycker om potatissallad' har inte riktigt samma slagkraft som 'fy dig för att du ljuger'. Klander hänför sig ganska klart till moralens sfär. I smakfrågor skulle det vara mer naturligt att jämföra olika åsikter och att argumentera för sin egen ståndpunkt. När man argumenterar för en smaksyn försöker man få den andra att se det från sitt eget perspektiv, upptäcka det man själv ser, uppleva det man själv upplevt. När man argumenterar för en moralsyn handlar det om att försöka få den andra att se felet i sitt synsätt. Det finns en tanke på rätt och fel som förutsätter en objektivitet som överhuvudtaget inte finns i smakfrågor. Detta har med moralens objektiva karaktär att göra. Inte så att den är objektiv; utan det är så den ter sig. Men bara för att det finns ett inslag av objektivitet förklarar inte allena det att vi klandrar varandra. Klandret kommer ur vår uppfattning att det verkligen är någonting väsentligt det handlar om. Därav skiljer sig moralen även från sakfrågor som vi inte upplever som personligt viktiga för oss.

Vad gör den som klandrar någon för dålig smak? Till att börja med: Den som har dålig smak är en 'sämre människa' än en med god smak. Men att klandra någon för dålig smak vore obegripligt om man inte samtidigt ansåg sig själv som havande en om inte god så åtminstone bättre smak. Det är att säga 'jag skulle åtminstone inte…'. Det är ett slags rangordnande, man etablerar en hackordning. Det handlar om social prestige och om att markera social status. Vad är accepterat och vad som inte är det. Men nu skulle ju inte den sociala hönsgårdens fenomen behandlas här…

Att inte ha en åsikt

I en smakfråga kan man låta bli att ha en åsikt. Man kanske inte har någon skillnad om man äter makaroni eller potatis. Man kanske överhuvudtaget inte har någon åsikt i frågan helt enkelt för att man inte stött på problematiken tidigare eller för att man kanske inte bryr sig. Man måste inte ha en åsikt. I en moralfråga däremot skulle det knappast accepteras att man inte har en åsikt. Den som hävdar någonting som egalt blir definitivt förklaringen skyldig. Att inte alls ha en åsikt i en moralisk fråga kan vara både omoraliskt och klandervärt. Det är nästan som om man kunde bli avkrävd ett ställningstagande på stående fot trots att frågan kanske är ny för en. Att inte bry sig överhuvudtaget är redan ett allvarligt brott. Det att man inte ser problemet är i sig klandervärt och visar på bristande moraliskt allvar. (Mer om detta senare.)

Frågornas status

Det kan vara omöjligt att dra en absolut gräns mellan vad som skall betraktas som moralfrågor och vad som skall betraktas som smakfrågor. Det man kan säga är att vissa frågor intar ställningen av moralfrågor och vissa av smakfrågor. En del kan betrakta en given fråga som en moralfråga och det betyder då att den frågan intar en särskild ställning i deras liv. De kommer då att behandla frågan på ett visst sätt och de kommer också att förhålla sig till avvikande uppfattningar i just denna fråga på ett visst sätt.

Jag är medveten om att jag håller på med en gränsdragning som kanske inte så lätt låter sig göras. Faktum är ju att vi kan bli väldigt uppbragta i smakfrågor. Vilket ishockeylag man hejar på kan begåva en med åtskilligt mycket stryk om man råkar ventilera sina åsikter i fel sällskap. Visserligen är exemplet med ishockeylag lite misslyckat, eftersom det i sporten verkar röra sig en hel del om lokalpatriotism vilket redan handlar om moraliska frågor. Ett annat exempel som kanske fungerar bättre är överklassdamen som fnyser åt någon som inte riktigt anser opera vara det mest njutbara på jordens yta. Här skulle jag vilja påstå att det rör sig om en uppenbar smaksak som i den andres ögon antar moraliska dimensioner. Att kritisera någon för dålig smak kan vara en i högsta grad moralisk handling.

Det moraliska i att ha god smak

Om man anser någon ha 'god smak' är det ett i allra högsta grad ett moraliskt omdöme. Denna har då ett kultiverat sinne och en känsla för stil. En person med god smak behöver inte skämmas för sig. Det underliga är vem som egentligen bedömer att smaken är god. Samtidigt som det är en personlig och subjektiv utsaga finns det ett drag av generalitet och allmängiltighet. Även de som inte har god smak anser sig kunna uttala sig om andras goda smak. Ofta sägs det just med lite avund och beundran i rösten 'du har så bra smak'. Vad som kan menas är t.ex. att man inrett sitt hem väldigt smakfullt eller att man har snygga kläder. Här får även 'god' och 'bra' ett drag av måttfullhet. Det är inte god smak att ha skrikiga kläder även om de i sig inte skulle vara fula. Att ha bra smak i heminredning kan vara konsten att skapa en helhet som inte är tråkig och som inte är ansträngande och samtidigt intressant och estetisk. Om någon är smaklös eller osmaklig eller gör sådana handlingar uttrycker vi ett ogillande som inte är värdeladdat neutralt som att jag tycker om ärter och du tycker om bönor. Vi ser ner på en smaklös eller osmaklig person och handling. Vi beundrar en smakfull person och handling. Dessa förhållningssätt skulle jag kalla moraliska omdömen. Om jag säger att någon har god smak menar jag att det inte bara är jag som tycker det, att det finns en bredare bas för mitt påstående. Vad jag säger uttrycker en idé om objektivitet.

Att ha god smak handlar om att vara en del av ett kulturellt sammanhang. Det är att älska och hata rätt saker. Det är ett uttryck är för ett kollektivs subjektiva åsikt. Inom kollektivet får denna åsikt dock en objektiv skepnad. Inifrån gruppen är den som ett yttre faktum som kan kollas upp. Endast utifrån kan man se det som någonting subjektivt, vilket ju smakfrågan är. Smakens objektiva karaktär som sammanhänger med dess moraliska dimension är ett socialt fenomen. Det handlar om värdighet, prestige, ära, pondus, auktoritet och respekt. En ansedd medlems smak får stipulativ karaktär, samtidigt som en medlem kan höja sitt anseende genom att ha god smak.

Smak för det goda livet

Man kan ha smak för det goda livet i meningen 'välsmakande'. Bubbelpool, Champagne och Filet Mignon dagarna i ända. Ett lättjefullt liv fyllt av idel njutningar. Att någon har fått smak för det goda livet är inte ett helt neutralt konstaterande. Det finns en koppling till 'ett omoraliskt leverne'. Beroende på graden av calvinistisk flitighetsmoral i en själv lägger man olika mycket fördömande i utlåtandet. Det goda livet kan vara även annat. Det kan vara det etiskt goda livet, det dygdiga levernet med en i det närmaste religiös överton. Det kan också vara det själsligt tillfredsställande livet, en djup och meningsfull tillvaro. I sista hand måste det goda livet vara det liv som tillfredsställer en själv. Det är slutligen bara jag som kan säga om mitt liv varit gott eller inte. Detta omdöme är personligt och subjektivt. Livet vi lever har i sig inte någon plakett som deklarerar det som gott eller ej. Inte heller tror jag att det handlar i första hand om de yttre ting vi åstadkommer. Snarare handlar det om den mening vi förmår oss att se i vår egen tillvaro. Men det finns också en dimension i att tala om ett gott liv som gör det en smula avigt om man inte tog i beaktande att man är en del av en större enhet, att man lever i ett samhälle. För att kunna säga att man levt ett gott liv måste även den ensligaste eremit ha en åhörare.

Moralens tidsliga dimension

Att ha en moralisk synpunkt är att betrakta saken ur ett tidsligt perspektiv. Med det menar jag två saker. För det första är det man anser nu evigt såtillvida att jag anser att det alltid varit så och att det alltid kommer att vara så. Det hör till moralens natur. Det specifika som vid olika tidsåldrar är rätt och fel kan variera, men då ett givet regelmönster gäller, döms även tidigare handlingar, som kanske utfördes under en helt annan moralisk epok, efter det nu gällande mönstret. Även om det tidigare inte betraktats som fel att göra en viss handling skulle vi idag, när det är fel att göra den handlingen, anse handlingen som felaktig. Givetvis kan vi vara väl medvetna om att det inte betraktades som fel och att vi på så sätt ställer oss en smula mildare i vårt fördömande av personen som utförde handlingen. Men fördömandet av handlingen kommer i alla fall, enda skillnaden är att vi istället för att kanske fördöma en enskild historisk persons handlande fördömer en hel tidsålders moraluppfattning. Det är inte så att vi när vi får veta att den givna handlingen inte då ansågs omoralisk att vi säger jaha men då så och betraktar allt som gott och väl. Det kan tvärtom vara ännu värre att en hel kultur har en vedervärdig moraluppfattning än att blott en individ har det. Morallagen är till sin natur alltså även retroaktiv (någonting som för övrigt inte tillåts juridiska lagar, tack och lov). Samtidigt kvarstår det faktum att moralen skiftar genom tiderna.

Vilja och moral

Vad man har för moral är inte någonting man kan besluta sig för. Man kan inte välja vad man anser vara rätt och fel. Visserligen kan vi reflektera över sakernas tillstånd och komma till insikter som gör att vi upplever en förändring i vår syn på saker och ting. Men en insikt är heller inget beslut. Om man beslutar sig för att göra någonting omoraliskt och sedan gör det är det inte så att man ändrat sig i och med beslutet, utan det att man faktiskt klarar av att utföra handlingen visar att man var kapabel till det.

Moralens trivialitet

Jag har någon gång hört argumentet 'det är ju bara någonting man anser just nu'. Man har då velat visa på moralens tillfällighet och föränderliga karaktär och syftet är att det då skall bli uppenbart att det man 'bara anser just nu' inte kan vara så särdeles viktigt. En sådan argumentation finner jag inte alls övertygande. Allt som gjorts är ett empiriskt konstaterande om moralen, men det kommer inte alls att ändra på min känsla för att det jag anser vara fel faktiskt är fel. Här finns ju givetvis en gradskillnad. Vissa saker ter sig otänkbara medan andra ter sig blott olustiga. Det som argumentet kan göra är att stämma en till reflektion över vad man egentligen anser viktigt. En aspekt av det moraliska regelverket är att man tar över en del attityder lite oreflekterat och att man tänkt mer grundligt över andra åsikter. Här ser man också en persons moraliska allvar i hur mycken eftertanke man ägnat sina åsikter. En aspekt av att vara en moralisk varelse är just att man ser allvaret och att man gör moralen till sin egen. Till detta finns inga genvägar. Bäst kanske det kommer fram i en moralisk tragedi där man är tvungen att välja mellan två onda ting. Just det att man ser situationen som en tragedi är kännetecknet på en moralisk individ - inte så mycket hur den väljer att handla.

Objektivitet

Ett objektivt ting är på sätt och vis någonting utanför oss, någonting som existerar oavsett oss. Fyra stycken stenar existerar oavsett det är någon där som iakttar dem eller inte. På detta sätt är moralen inte objektiv. Utan människor vore det obegripligt att tala om moral. Inte ens det att djuren inte dödar sina artfränder betraktar vi som moral. Det är bara hurudana de är. Vi anser i allmänhet inte att djur reflekterar över hur de borde vara. Det är någonting som exklusivt hör det mänskliga till. Inte nog med att vi existerar och lever och gör saker och ting. Vi iakttar oss också ur ett slags yttre perspektiv, det moraliska perspektivet, och bedömer vårt eget liv och hur vi lever det. Det är inte bara en fråga om att vi gör saker det är också viktigt för oss hur vi gör saker. (Jfr. det jag tagit upp ovan om att ha god smak.) Vi ser oss själva som ett objekt på detta sätt. Bedömningen sker som vore vi i vår bedömande roll någonting yttre och avskilt från oss själva. Jag skulle säga att det här går att föra in en visst drag av objektivitet i hur vi ser oss själva.

Subjektivitet

Det finns de som säger att moralen bara är subjektiva åsikter och att det inte går att säga någonting säkert. Jag noterar med intresse att dessa personer inte beter sig speciellt hänsynslöst och att de är normalt artiga och respektfulla. Med det menar jag att det de sagt uppenbarligen inte har någon större betydelse för hur de lever sitt liv. Fast det låter som man skulle förklara moralen som smått betydelselös är det inte det som sägs. Det är snarare resultatet av en misslyckad jämförelse mellan moral och naturvetenskapligt kategoriserbara fenomen. Och det är ju helt riktigt. Det finns inte en moral vi objektivt kan undersöka eftersom det inte finns någon som skulle kunna undersöka den s.a.s. utifrån. Hur vi undersöker saker regleras av vad vi finner acceptabelt. Dessutom går det inte att utföra neutrala test på 'en moral' eftersom det alltid följer en människa med på köpet. På så sätt kan moralen te sig flyktig och svårgripbar. Men att på dessa grunder, att man försökt gripa moralen med fel medel, drar slutsatsen att den inte skulle vara lika konkret i sina yttringar som någonting annat, är en märklig slutsats. Man behöver bara be någon som hävdar moralens ovidkommande att sparka ett barn i ansiktet. Ytterligare kommentarer är sedan överflödiga. Någon som verkligen såg moralen som någonting oviktig skulle ju vara fruktansvärt handikappad. Att verkligen anse moralen oviktig kan knappast vara möjligt. Det verkar däremot finnas individer som saknar moral, dessa kallar vi psykopater och betraktar som allvarligt sjuka.

Slutsats

Moralen är subjektiv och objektiv på samma gång men på ett helt annat sätt än övriga ting är subjektiva och objektiva. Den är subjektiv i att den måste vara förankrad i oss själva och omfattas av oss, annars är den av intet. Den är objektiv i hur vi ser saker moraliskt genom tid och rum. Det går heller inte att dela upp smakfrågor och moralfrågor så enkelt som jag trodde. Framför allt verkar vårt förhållningssätt i smakfrågor vara i allra högsta grad moraliskt. Tack och lov verkar det inte fungera åt andra hållet.

Puh…

Det som skiljer ett tentsvar från en uppsats verkar vara hur snyggt man presenterar sina tankar…